Handlingen
Akt I
Sevilla. Salen i huset som ägs av markisen av Calatrava. Leonora väntar sin älskade, inkaättlingen Don Alvaro. De ämnar rymma, eftersom Leonoras far har förbjudit henne att gifta sig med ett halvblod. Allting är förberett för rymningen, men Leonora älskar sin far och tvekar därför fortfarande. Markisen dyker plötsligt upp och försöker hindra dottern från att ge sig av. Don Alvaro vill visa sina fredliga avsikter och kastar därför ifrån sig sin pistol. Ett skott går av och dödar markisen.
Akt II
Scen 1:
Byn Hornachuelso. Leonoras och Don Alvaros rymning har misslyckats. Efter skräcknatten har de blivit skilda åt. Leonora, som har förklätt sig till man för att undgå sin bror Carlos hämnd, irrar hemlös omkring och söker efter Don Alvaro. I hamnstaden står plötsligt syskonen ansikte mot ansikte med varandra, men Leonora undgår att bli igenkänd av brodern tack vare en mobilisering för ett nytt fälttåg. För den nyfikna folkmassan berättar Don Carlo historien om Leonora och Don Alvaro. Han påstår att Don Alvaro har återvänt till Amerika. Leonora känner sig nu inte bara skyldig till faderns död, utan även förrådd och övergiven av Don Alvaro. Hon beslutar att vandra botgöringens och reningens väg.
Scen 2:
Ett franciskanerkloster i närheten av Hornachuelso. Leonora söker inte bara sin tillflykt undan broderns förföljelse, utan vill framförallt frigöra sig från sin längtan efter Don Alvaro, en längtan som förtär hennes inre. Hon väljer därför inte att gå i kloster utan vill leva som eremit. Franciskanerklostrets superior har fått kännedom om Leonoras öde. Efter en högtidlig ritual får hon leva som eremit i närheten av klostret. Den som närmar sig hennes eremiterhydda i avsikt att utröna hennes hemlighet skall drabbas av en förbannelse.
Akt III
Scen 1:
Italien. Skogen i närheten av Velletri. Flera år har förflutit. Don Alvaro tror att Leonora är död och har under falskt namn gjort karriär i spanska armén. Han räddar livet på en okänd officer och de blir vänner. Officeren är Don Carlo, som också tjänar i spanska armén under falskt namn.
Scen 2:
En hög spansk officers audiensrum. Don Alvaro har blivit svårt sårad och överlämnar sina tillhörigheter till Don Carlo med en bön om att denne skall förstöra breven i händelse av hans död. Don Carlo blir misstänksam, eftersom vännen har nämnt namnet Calatrava. Hans ed binder honom till att inte läsa breven, men bland ägodelarna finner han ett porträtt av Leonora och inser att hans vän i själva verket är hans länge eftersökte dödsfiende.
Scen 3:
När Don Alvaro har tillfrisknat avslöjar Don Carlo sitt rätta namn och utmanar honom på duell. Don Alvaro svär vid deras vänskap på att han är oskyldig och ber att de för Leonoras skull skall hålla sams. Men förgäves. Vakterna lyckas dock rädda Don Alvaro undan från Don Carlos blinda hat. Eftersom världen inte kan erbjuda Don Alvaro det han söker, tolerans och kärlek, tänker han gå i kloster för att finna frid.
Akt IV
Scen 1:
Fransiskanerklostrets gård. Broder Melitone fördelar allmosor bland tiggarna. Don Carlo har i sju år sökt efter Don Alvaro och har nu äntligen spårat upp honom i klostret. Efter den fruktansvärda rymningsnatten har allt förändrats, endast Don Carlo envisas med sin hämnd. Don Alvaro, som nu har blivit munk, försöker förgäves undvika en duell.
Scen 2:
En klyfta mellan otillgängliga klippor. Leonora har i många år ägnat sig åt att utöva sin religion, men hon förunnas ändå inte den inre frid som hon längtar efter. Hon plågas fortfarande av kärleken till Don Alvaro. Till hennes eremithydda anländer två män, som söker efter en präst. Det är Don Alvaro och Don Carlo. De har duellerat och Don Carlo har blivit dödligt sårad. De älskande känner igen varandra. Den döende Don Carlo sticker ner sin syter. Leonora undfår superiorns välsignelse och dör i Don Alvaros armar. (I första versionen begår Don Alvaro därefter självmord genom att kasta sig från en klippkant).
SLUT
Recensioner
Ur SvD's recension den 8 oktober 2003
Sevärt - utifrån omständigheterna "Ödets makt" är inget undantag.
"Det är djärvt av Södertäljeoperan att överhuvudtaget finnas till, det är också djärvt att sätta upp en Verdiopera av de här dimensionerna. Också vokalt ställs höga krav.
/.../
Den som tar de avgjort största kliven här är Bengt Nordfors som Alvaro. Jadå, samme Nordfors som ligger bakom den alldeles nya översättningen av "Ödets makt". Han har en vacker, böjlig och mycket användbar tenor.
/.../
när Nordfors är som bäst är han å andra sidan väldigt bra och uppvisar ett påfallande stort uttrycksregister. Bra, om än något hårdare i tonen och med något färre nyanser, är också Peter Kajlinger som Carlo.
Vid sidan om dem bör man också nämna utmärkta Ulrika Precht, fullständigt självklar i rollen som den världsligt ingripande Preziosilla, Stig Tysklind som träffsäker Melitone samt den inte så kraftfulla men fina basen Michael Schmidberger i rollen som Guardiano.
Dirigenten Giovanni Impellizzeri, grundare och konstnärlig ledare för Södertäljeoperan - en personifiering av ordet eldsjäl - håller på ett övertygande sätt samman den kvalitetsmässigt blandade och något underdimensionerade orkestertruppen.
Också kören, som har en stor roll att spela, är bra och dessutom omsorgsfullt integrerad i sceniska förlopp."
/.../
Ur Dagens Nyheter's recension 7 oktober 2003
Applåder för fiffig ambition /...../ resultatet motiverar utan vidare ett besök på Estradteatern
"Tryggt kan man förlita sig på att maestro Giovanni Impellizeri lägger den fasta musikaliska grunden."
I år sker detta för nittonde gången. Utan att darra på manschetten ger sig Södertäljeoperan på en av de absoluta höjdpunkterna i Verdis produktion och därmed i operahistorien: "Ödets makt."
/..../
Regissören Fredrik Annby har placerat stycket i en obestämd nutid. Soldaternas uniformer andas svenskt 1940-tal medan övriga herrar - också de dramatiskt viktiga munkarna - är iförda prydliga, betydligt modernare kostymer med skjorta och slips.
/..../
Bäst lyckas regin i känslomässiga ytterlighetsscener. Till exempel Bengt Nordfors och Peter Kajlingers uppgörelse i blodshämndens tecken.
Bland sångarna dominerar annars Annika Skoglund som Leonora. Scennärvaro och gestaltningskraft har hon i rikt mått, hennes för dagen något belagda mezzo växer nu i riktning mot dramatisk sopran. Skoglund kontrapunkteras på ett rent lysande sätt av Ulrika Prechts minst sagt levnadslustiga Preziosilla, marketenterska med rött strumpeband som kommer med tröst till trötta soldater. Salongens inte alltför lätta akustik narrar några av herrarna att svårligen forcera sina röster. Inte minst gäller detta Bengt Nordfors som av begripliga skäl vill nå upp till Alvaros tenorbriljans à la Verdi, medan hans motståndare i spelet, Peter Kajlinger, bättre står emot frestelsen att ta i för mycket. Veteranen och storsångaren Stig Tysklind yxar till en komisk broder Melitone som förtjänar högsta beröm.
/..../
ambitionerna måste applåderas och resultatet motiverar utan vidare ett besök på Estradteatern.
Ur Expressen's recension den 7 oktober 2003
Italien ligger inte längre söderut än Södertälje
Musiken är oemotståndig. Nordfors gör Alvaros slutaria precis så flytande sorgsen som man kan önska.
/..../
Kören agerar med en imponerande självklarhet, kören kommenterar och bär fram hela operan.
Ur Eskilstunakuriren's recension den 8 oktober 2003
Opera värd en resa
Operakraften i Södertälje tycks stå sig.För visst är det märkvärdigt att en så udda scen i en så liten ort som Södertälje kan ge stora operaverk, ofta sådant som annars inte sätts upp på de etablerade scenerna i Stockholm, Göteborg, Malmö eller Umeå.
/..../
Giovanni Impellizzeri var med och startade SödertäljeOperan för mer än tjugo år sedan.
Han håller fortfarande taktpinnen högt - han har ju tidigare till och med kört den genom handen - och bara det att han så känsligt och berikande tar sig an den här höjdpunkten bland Verdioperor är värt en resa till Estrad.
SödertäljeOperan
satte i oktober 2003 upp Giuseppe Verdis opera La Forza del Destino, på svenska Ödets makt.
